Recensioner

Kärlekens tid – "Det här är sannolikt världens vackraste skiva 2015"

Det är någonstans i den vidunderliga 'O klang och jubeltid' som jag till slut inser storheten både i Benny Anderssons musik i ett sådant här sammanhang - och i Gustaf Sjökvists kammarkör. 

Låten som Tommy Körberg brukar göra till en svensk brunnsorkesterdänga växer och växer och exploderar fullkomligt i en helt ny svensk körklassiker som är så vacker, utopisk och lyrisk att jag undrar om den inte slår ut alla de där sångerna som manskörer och blandade körer förgyllt diverse högtider med i hundratals år. Det är som om svenskheten stannar upp, håller andan - och utbrister i ett jubel över att den mår riktigt, riktigt bra i sitt skönt omtöcknade tillstånd.

Gustaf Sjökvist dog i vintras men hans kör lever och till den här skivan tog de hjälp med låtskrivandet just av Benny Andersson. Man kan säga att det är långt från Hep Stars till Gustaf Sjökvist men det märks knappast här.

Sångerna är visserligen inte helt nya, men några av dem får verkligen nytt liv här. Från musikalen "Chess" kommer Anthem som Tommy Körberg normalt tar upp till hjälte- och kastratnivå med sin tenor. Det här är ju en av våra mest uttjatade låtar men med en flyktingkatastrof som relief får den självklart ny aktualitet. Det är mycket fint. Men allra bäst är faktiskt några av de mindre kända och nyare låtarna.

Vilar Glad I din Famn är en underbar och självklar kärlekssång här och Klinga Mina Klockor är inte fullt så mycket Postflickorna som i sin originalversion. Men mycket fin ändå. Och så titelspåret Kärlekens Tid med sin text av Ylva Eggehorn, som nog får anses vara den finaste kyrkosången som skrivits sen Otto Olsson lämnade in Advent till förlaget för nästan exakt 100 år sedan. Här är det så vackert att jag förundras över en körsång som passar lika bra på bröllop, begravning och dop. Det är i sanning storhet från en enkel dragspelare från Eskilstuna.

Det här är sannolikt världens vackraste skiva 2015.

Lasse Anrell, PRO pensionären nr 10, 2015

​Lukaspassionen – spirande glöd hos Kammarkör

Ulf Gustavsson uppskattar storheten i dynamiken.

En delikat balansgång mellan nutid och reminiscenser av barock går Rolf Martinssons Lukaspassionen, till texter av Göran Greider, här i komplett inspelning med Gustaf Sjökvists kammarkör. Såväl Martinsson som Greider har valt det vardagliga och enkla, i en svensk konstnärlig tradition som går tillbaka på tonsättare som Lars-Erik Larsson. Mer än dramatik och stora gester handlar det om en återhållen men spirande glöd, och ett formspråk som underlättar lokala framföranden av verket. Kan upplevas i Uppsala 1 november på Konserthuset.

Bästa spår: ”Avslutning – kör och soli”
Betyg 4 av 5

Ulf Gustavsson, UNT.se 28 oktober 2015

Benny Anderssons sånger skiner nästan starkare när en högklassig kör sjunger

En högklassig körskiva med Benny Anderssons sånger — det var bara en tidsfråga innan en sådan skulle dyka upp. Benny Andersson vilar ju glad i samma famn som den svenska körtraditionen; nordisk romantisk klassisk musik, folkmusik och visa.

Den eminente Gustaf Sjökvist, som här kom att göra sin sista inspelning, kläckte idén och kontaktade Benny Andersson. Resultatet, albumet "Kärlekens tid", blev briljant utan att vara det minsta spektakulärt eller effektkryddat. En högklassig blandad kör sjunger "En skrift i snön", "Anthem", "Klinga mina klockor" och "Vilar glad. I din famn", i välskrivna arrangemang från en rad olika musikskrivare.

Instrument dyker upp, men helheten är framför allt ett a cappella­-party. Kammarkören klingar tät som en gammal svensk granskog, med fyllig klang och så klar textning man kan önska sig.

Att kören fixar att spotta ur sig "Historien om schack" så distinkt är imponerande. Fast när man nu jobbade så professionellt och noggrant kunde förstås meningen "Kärlekens tid har bevarat min längtan" ha bundits ihop utan inandning mitt i.

De här arrangemangen har direkt en given plats svenska körers standardlåtsbok. Faktiskt upptäcker man efter några genomkörningar att de okonstlade, attraktiva och djupt personliga Anderssonsångerna nästan skiner ännu starkare när de inte bärs fram av en karismatisk soloartist, utan av ett jämbördigt kollektiv.

Allt ljus hamnar på själva melodierna. "Inte 'Anthem' igen" tänker man först. Och sedan lyssnar man betagen.

Alexander Agrell, Sydsvenskan 26 september 2015

Kärlekens tid - skivrecension

Körledaren Gustaf Sjökvist var en centralgestalt i det svenska musiklivet. Han gick bort i början av året efter en längre tids sjukdom, 71 år gammal, men innan dess hann han spela in en skiva med sin kammarkör med musik av Benny Andersson. Den har nu kommit, och den har Berit Nygren lyssnat på.

"Kärlekens tid" är som ett visitkort från Gustaf Sjökvist, där det står "skönheten sitter i detaljerna". Det märks särskilt i de stycken som framförs a capella, som i titelmelodin där Benny Andersson har tonsatt en dikt av Ylva Eggehorn.

Det är tonsäkert, rent.

Utan komp framträder det mjuka sound som blivit körens signum extra tydligt, men det ska redan nu sägas att kören har ett fint komplement i de musiker som är med på skivan, med Benny Andersson som kapellmästare.

Sjökvist har också en god musikalisk väv att brodera ut körens klang på i skivans arrangemang. Arren håller ihop musiken på ett sätt som gör att Sjökvist och kör kan ägna sig åt finlir och dynamik.

Produktionen känns ledig. Kören liksom skuttar uppför de där piruetterna som brukar återkomma litet varstans i Benny Anderssons melodier, som i den polskeinfluerade "Klinga mina klockor".

Det är kanske framför allt för den vackra klangens skull som man ska lyssna på den här skivan, men också i rytmiska partier motsvarar kören förväntningarna, även om det tycks vara en utmaning för den att tänka på både ton och betoningar i vissa partier, men Gustaf Sjökvists kammarkör kan också fördjupa förståelsen av sångerna. Det gäller till exempel "Anthem" ur musikalen Chess. Där ger kören en djupare känsla av kärlek till det land som karaktären sjunger om än exempelvis Tommy Körberg, tycker jag.

Berit Nygren, Sveriges Radio 16 september 2015

Lyssna gärna på recensionen med musikaliska smakprov här!

Kärlekens tid

På denna inspelning, som blev Gustaf Sjökvists sista, sjunger hans briljanta kammarkör sånger av Benny Andersson. Tolkningar som med oförställd klarhet och utan några påhittiga arrangemang får denna kända och älskade musik att nå oss mera omedelbart än kanske någonsin tidigare.

Inte minst sker detta då kören sjunger a cappella – då genomskinligheten i klangen, färgerna i harmoniken och exaktheten i fraseringarna får kompositionen att framträda med all sin kraft. Som i ”Var hör vi hemma” ur ”Kristina från Duvemåla” där körens intensiva vila på de långa stavelserna förstärker det akuta i budskapet. En brännande nutida väckelsemelodi för vår senaste folkrörelse som vill öppna vårt land för flyktingar.

Bästa spår: ”Var hör vi hemma”

Martin Nyström, DN Kultur 16 september

Kammarkör satte punkt

Stark avslutning tillägnad Gustaf Sjökvist och Tomas Tranströmer.

Temperaturen i skuggan är tropisk, luftfuktigheten hög och över Knytberget hörs antydan till åskmuller. Men på Sångsgården i Sjugare flockas publiken kring den provisoriska scenen nere vid Opplimens strand. Och även om den tryckande solen efter en stund döljer sig bakom ljusgrå moln, kommer aldrig den förebådade åskskuren, utan Musik vid Siljans avslutningskonsert kan genomföras helt enligt planerna.

Karlfeldtsgårdens värdinna Gunbritt Berggren är ovanligt allvarsam i sitt välkomsttal. Inte undra på det; denna avslutningskonsert är samtidigt minneskonsert för Gustaf Sjökvist och Tomas Tranströmer, som båda gick ur tiden i vintras.

Gustaf Sjökvist och hans kammarkör var under många år praktiskt taget husband under Musik vid Siljan och trollband med sin täta körklang publiken på otaliga spelplatser. Men även Tomas Tranströmer satte sina fotavtryck i festivalens historia, bland annat genom en konsert på Karlfeldtsgården 2004, då han band samman programmet med att spela pianostycken för vänster hand.

Även om det är Stefan Parkman som leder Gustaf Sjökvists kammarkör i den här konserten, så känns Sjökvist närvarande i varje sekund. Det är han som tagit fram kören till mästarnivå med den täta, varma körklangen, den klockrena intonationen och den suveränt tydliga textningen. Men det är också han som för körens räkning beställt många av de kompositioner vi får höra.

Hugo Alfvéns Midsommarlåt i Leksand, med Samuel Gabrielssons text, inleder – ett bara alltför sällan hört stycke, med friska utmaningar för kören. Kan man hoppas att Leksands kyrkokör övar in det till nästa majstångsresning i Sammilsdalsgropen?

Hjalmar Gullbergs dikt För vilsna fötter sjunger gräset har tonsatts av både Lars-Erik Larsson och Ingvar Lidholm. Här får vi höra Lille Bror Söderlundhs version. Körens förnämliga textning ger en barfotaupplevelse av vandringen till evigheten.

Gunnar Birgergård reciterar Karlfeldts Jone havsfärd, en av hans dalmålningar på rim. Många i publiken är välbekanta med texten, men Birgergård lockar ändå fram förtjusta fniss med sin visualiserande deklamation. Han läser också texten till Brusala, som i Knut Håkansons tonsättning hör till höjdpunkterna i den nordiska körlyriken. Stefan Parkman målar flödigt vått i vått med bred akvarellpensel. Tolvtonsmästaren Sven-Eric Johansons numera klassiskaSnabbt jagar stormen våra år, med ideliga taktartsbyten, imponerar också.

Det är inte helt lätt att hitta beröringspunkter mellan Nobelpristagarna Karlfeldt och Tranströmer. Karlfeldt med sitt blomsterspråk och sin taktfasta metrik, som lockat till otaliga tonsättningar, och Tranströmer med sina knivskarpa, totalt kompromisslösa metaforer – kan det finnas något som förenar dem? Jo, Gunnar Birgergård lyckas göra en trovärdig koppling mellan evighetsperspektiven i Karlfeldts Jag är en sjungandes röst och Tranströmers Berceuse.

Om Karlfeldt tonsatts av många, är det desto färre som vågat sig på Tranströmer. Kanske är det svårt att hitta ett tonspråk, som förstärker hans text, i stället för att dränka den? Vi får höra Anna Cederberg-Orretegs Minnena ser mig, Kaj-Erik Gustafssons Sammanhang och Jan Sandströms Landskap med solar. Fågelkvittret runtom scenen ger resonans åt Tranströmers slutrader i Minnena ser mig:

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Körens långa, sammanhållna glissando nedåt i Sammanhang är av världsklass.

Efter ett par körstycken av Nils Lindberg, som även han under många år samarbetat med Gustaf Sjökvists kammarkör, blir den en mer traditionell avslutning med Alfvéns Uti vår hage och Jungfrun hon går i ringen. Eftersom det hotande åskvädret ännu inte brakat loss, blir Waldemar Åhléns Sommarpsalm ett efterlängtat extranummer, och många i publiken sjunger med.

Planeringen för de kommande årens musikfestivaler är redan igång, och siktet är redan inställt på ett femtioårsjubileum för Musik vid Siljan om några år. Förhoppningsvis är årets avkortade festivalprogram inte tecken på att Musik vid Siljan ligger i dödsryckningarna, utan visar att förnyelse pågår. Tradition kräver, som bekant, ständig förnyelse.

Gustaf Berglund, Dala-Demokraten 6 juli 2015

Sköna vintertoner med stark kör

"Vintertoner", Gustaf Sjökvists kammarkör, Linköpings domkyrka. Dirigent: Ian Plaude.

Gustaf Sjökvists kammarkör uppfyllde väl de högt ställda förväntningarna. Det är glädjande att domkyrkomusiken upplåter tid och plats till en av Sveriges absolut främsta körer och att man vågar satsa på ett program som presenterar det allra bästa av nutida konstmusik.

Ingvar Lidholms ”Laudi” från 1947 som inledde konserten var banbrytande inom den samtida svenska körmusiken. Musiken vilar stadigt på klassisk grund (Lidholm kunde sin Palestrina) och är stram och kastar sig mellan ångest och jubel. En självklar och magnifik inledning på en konsert av det här slaget.

Andrea Tarrodis ”Ekarna” var ett skirt och klangligt mycket vackert stycke som passade Domkyrkans valv väl. Thomas Jennefelt, en av de mest produktiva förnyarna av svensk körmusik, hade tonsatt en Harry Martinson-text, ”Granen”, som var ett fint recitativiskt landskapsmåleri.

Det är verkligen bra när blandade körer, för att variera klangbilden, delar upp sig i mans- och damkör, men det är också avslöjande om andraaltarna inte förmår utgöra det viktiga fundamentet i damkörssatsen och förstatenorerna inte har rutin på att sjunga förstatenor i manskör. Poulencs fyra Franciskusböner klingade stiligt i de två homofona mellansatserna medan de mer polyfona yttersatserna var lite spretiga och kändes inte färdigrepeterade.

I Arvo Pärts ”Tribute to Caesar” är texten hämtad ur Matteusevangeliet där fariséerna försöker sätta åt Jesus genom att fråga honom om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Pärt gör av denna händelse en dramatisk sats som klingade magnifikt. Clytus Gottwald har arrangerat flera Mahlerstycken för kör och här bjöds vi på den undersköna ”Urlicht”, från den andra symfonin, där körens låga basar fick briljera med en stadig botten. I den avslutande ”Friede auf Erden” av Schönberg valde Plaude ett lite för snabbt grundtempo för Domkyrkans akustik och den riktiga friden ville inte riktigt infinna sig i de vackra Friede-slingorna.

Den vikarierande dirigenten Ian Plaude ledde rutinerat kören med tydlig och säker gestik.

Hans Lundgren, Corren.se 8 februari 2015

Kompositören Rameau död i 250 - uppmärksammas i O/Modernt

På Confidencen var det främst solisterna Lena Hoel och Amel Brahim-Djelloul samt Gustaf Sjökvists kammarkör som imponerade. Den lilla orkestern under Mark Tatwlow spelade förvisso vitalt och engagerat, men det blev en smula suddigt i kanterna. Likväl är detta en festival att uppmärksamma.

Saken är den, att ingen kompositör skrev sådan dansant musik som Rameau, en musik som var försänkt i hans egen harmonilära. Under veckan ges också föredrag kring tiden och konserter där såväl kända, som mindre kända, nutida franska kompositörer ställs mot Rameau. Till exempel illustreras Rameaus idé om det vertikala, att varje harmoni skapas ur en grundton, i Stockhausens Stimmung.

Rameau finns också i jazztappning och som hip hop, vilket man kan ta del av i morgon respektive på lördag. 250-åringen har sedan länge samplats och manipulerats för att användas som discomusik i Frankrike. O/Modernt överskrider därmed varje försök att separera gammal musik från ny.

Claes Wahlin, Aftonbladet 6 juni 2013

Sjökvists kammarkör i fantastisk form

Den kommersiella julen är över. Redan på juldagen börjar rean i teknikbutiken numera. Men Bach påminner om att firandet av inkarnationen är minst två veckor långt. I ”Juloratoriet” från 1734 presenteras den kristna storyn från Jesu födelse till de heliga männen med sina gåvor. Ursprungligen uppfördes det under sex gudstjänster från juldagen till trettondagen men här som ett verk.

Kyrkan som konsertarena bär på sina svårigheter. Mikrofoner som ovana präster måste tala rakt in i, man vet aldrig när man får applådera och arrangörerna själva går inte före så att man kan hänga på. Och så är det ju det här med akustiken. Sofia kyrka är en centralkyrka, det vill säga fyra gångar möts i mitten. Ljudet studsar runt som i Globen.

Med de förutsättningarna blev starten lite skakig för ”Juloratoriet” i Sofia. Orkestern hade satts samman för detta enda uppförande och var inte helt överens om tempot – inte bara ekot skapade fördröjningar.

Också konsertmästaren Stefan Lindvalls känslosamma stil bryter av mot Gustaf Sjökvists enklare. Nyare rön visar att barocken var betydligt mer känslosam än man trodde under 60- och 70- talen då historisk trohet blev ett begrepp. Bägge är fullt möjliga tolkningstraditioner, men där Sjökvist tassar försiktigt vill Lindvall beröra hjärtan. Hans dragningar i fraserna segade något i det överakustiska rummet, men när han i några satser hade solon lystrade man. Ett namn att lägga på minnet.

Gustaf Sjökvists kammarkör har flyttat till Ersta sedan han gick i pension (och namnet på den förra kyrkan står inte ens med i presentationen – Storkyrkan, som man så snöpligt fick lämna). I Sofia stod sångarna i blandade stämmor så att sopraner, altar, tenorer och basar hörde varandra. Så blir klangen jämnare och akustiken tillåts inte förstöra.

Kören är i fantastiskt fin form. Inga soloröster sticker ut och man odlar inte som många andra körer later i en överdriven textning. Ett ”t” i slutet av ”Kind” sattes av mjukt, spottades inte ut. När alten Annika Hudak vid ett tillfälle drog ut ett ”sss” i ”Lust” tittade Sjökvist på henne – hans musik är mer ekonomisk.

Hudak gjorde fint ifrån sig och gav Maria värmande tröst med en lätt desperation under ytan. Emma Kirkby var förstås den stora stjärnan, frekvent gäst i svenska kyrkor på senare år. Hennes mellanregister är hennes styrka då höjdtonerna numera är svåra att hantera. Men särskilt starka var tenoren och basen, Anders J Dahlin och Patrik Sandin. Dahlin gjorde med klang och tydlig deklamation recitativen precis så spännande som de ska vara.

Sofia Lilly Jönsson, SvD 7 januari 2013

Storslagen avslutning. ​Körfestivalen i Lund lider mot sitt slut.

En av finalkonserterna ägde rum i den väldiga Allhelgonakyrkan.Den behövdes, publiken var lika väldig: Sven-David Sandström (inom kort 70 år) hyllades med en kompositionsafton, där tonvikten låg på körmusik, med ett instrumentalt intermezzo, då Musica Vitae spelade fyra satser ur Music for strings: fragmentariska gester och impulser, elegant vemod.

Ett dragplåster förutom Gustaf Sjökvist och hans ansenliga kammarkör utgjorde Malena Ernman. Hon sjöng solo i Missa brevis, en uppgift som innehåller både värdighet och rörlighet, svår och utan egentlig ytlig briljans (någon Rossini-reminiscens kanske undantagen). Verket följer textmässigt gammal tradition. Men Sandström har som sakral körtonsättare verkligen skapat nya vägar och hans vägval är stundom förbluffande. Fantasin känner inga gränser i den vokalorkester han behöver – behöver det sägas att Sjökvists ensemble fyller varje krav på finkalibrerad klang och intonation, sensibilitet och flexibilitet. Vilket måste finnas på plats när Sandström exercerar sina delikata harmoniska vändningar och sitt kreativa tonmåleri, som ibland vetter mot extas och blottar en spricka i universum. Musik som kanske inte öppnar sig vid första åhörandet men likväl fascinerar.

En lysande finalstart, således. Och festivalens samlade eftermäle blir väl lika positivt. Överallt berättas om fullsatta katedraler, trängsel vid gratiskonserterna, oerhörda upplevelser. Redan galakonserten i Arenan i onsdags var magnifik i sitt slag, med en kör på nästan 600 röster i populära musikalnummer men också, som en höjdpunkt, Borodins eggande polovetsiska danser, och med solister som Sanna Nielsen, Rickard Söderberg och den lokalpatriotiskt men rättvist bejublade Christer Nerfont.

Lika intensiv i sin exklusivare genre: Dalby kammarkörs strama, välfungerande Palestrina-program i Domkyrkan. För att nu bara ta ett par exempel ur ett imponerande utbud.

Nu går det två år till nästa körfestival. Planeringen torde börja på måndag. Man väntar redan med spänning.

Carlhåkan Larsén, Sydsvenskan 21 oktober 2012

Håll dig uppdaterad

Prenumerera gärna på vårt nyhetsbrev så får du aktuell information om våra kommande konserter. Skriv in din mailadress så hör du av oss snart!